Kullen - september 2019

 Kil Hörnbo 55B - september 2019

 

  Leif och jag hade träffats och kommit fram till att vi ville flytta ihop. Vi sökte därför på hemnet och lite annorstädes efter en lämplig lägenhet. Så hittade Leif, som är en systematisk människa, en annons där man erbjöds att köpa "nyckelfärdiga" hus på tomt utanför Vänge - den fantastiska förorten till Uppsala. Och det var ju till Uppsala, Leifs barndoms- och ungdomsstad, som vi ville flytta. Jag hade emellertid inte varit odelat förtjust i att flytta in i en storstad, därför var detta ett perfekt alternativ för oss båda.

 

 Sagt och gjort, vi åkte dit en kall höstdag i september 2019. I skogskanten, gränsande till en äng, låg en liten kulle. Det var på den kullen som husen skulle byggas. Mitt tydligaste minne av detta besök var att det doftade skog och att jag hörde några korpar kraxa en bit bort. Jag såg även en mindre rovfågel kretsa över en ängslycka lite längre bort.

 

- Ja, här kände vi, att vi skulle kunna bo. 

 

 Leif räknade på det, banker kontaktades, ansökan om lån gjordes och vi kom igenom nålsögat hos några banker men det bästa erbjudandet stod Länsförsäkringsbanken för. Jo, för det var ju inte så där alldeles självklart att vi skulle beviljas lån, eftersom vi båda har de grå tinningarnas charm och åtskilliga års erfarenhet av att vandra på denna jord. Mäklare och säljare kontaktades. Vi skrev på kontrakt. Jo, det gick undan. I synnerhet om man betänker att vi nyss hade träffats, men vi kände helt enkelt att i vår ålder finns ingen tid att slösa. Om det skulle visa sig att vårt sammanboende och vår relation inte skulle hålla för vardagens tryck, så skulle  vi helt enkelt sälja huset, dela på ev. vinst och flytta isär. 

Så en kall höstdag åkte vi till Kil, Hörnbo 55B (den redan avstyckade tomten) tillsammans med Michel, vår byggherre och började staka ut vart huset skulle stå och var uppfarten skulle dras. Det var ett förfärligt dividerande hit och dit. Om huset står så får vi sol här, men om huset vrids si kommer solen där...sedan

blev det stegande hit och dit, si och så många meter från tomtgränsen...och så lite mer stegande dit och hit...och under tiden hittade jag lite av skogens guld. 

 

  - Jo, här kände jag helt bestämt att jag skulle kunna bo. Bara någon kunde bygga ett hus här! Och Michel påstod att han kunde så...okey! Vi kör! :-)